Diagnos
Smittförande katter identifieras genom att
virus påvisas i blodprov.
Helblod, utan tillsats, skickas till SVA, Avdelningen för virologi,
Travvägen 20, 751 89 Uppsala. För att skilja katter med en kvarstående
infektion från dem som gör sig av med smittan krävs minst två
blodprover med 2-3 månaders mellanrum. Katter som har en latent
FeLV-infektion upptäcks inte med blodprov, men de är heller inte
smittspridare och eliminerar vanligen virus efter ett tag.
Sjukdomens utveckling
Efter infektion förökar sig virus i tonsiller och/eller lymfknutor och
infekterar där vita blodkroppar (lymfocyter och makrofager). Virus
transporteras sedan vidare via blodet och förökar sig i mjälte, tarm
och benmärg. Från benmärgen frisätts vita blodkroppar (neutrofiler och
trombocyter) infekterade med virus. Virus i dessa vita blodkroppar
infekterar flera vävnader, inklusive spottkörtlar och urinblåsa, med
följd att virus sedan utsöndras i saliv och urin.
Beroende på kattens immunförsvar de första månaderna efter att den har
infekterats, kan den antingen framgångsrikt bekämpa virus och
tillfriskna, eller virus kan fortsätta att föröka sig i benmärg och
lymfvävnad så att katten ständigt utsöndrar virus i blod och saliv och
därmed också ständigt är smittbärare. Alla sådana katter insjuknar
förr eller senare (vanligen inom 3-4 år) och dör i elakartade tumörer,
immunförsvarsrelaterade sjukdomar eller andra blodsjukdomar. De flesta
katter som infekteras som vuxna tillfrisknar dock helt. Vuxna katter
är mer motståndskraftiga mot FeLV än kattungar. Om nyfödda kattungar
smittas får nästan alla virus konstant i blodet (persisterande viremi),
medan av vuxna katter utvecklar mindre än 20% persisterande viremi
även efter långvarig kontakt med virus.
Virus i benmärgen förökar sig inte alltid, utan kan ligga latent i
benmärgen, utan att det blir någon spridning till blodet, och katten
är då vanligen inte heller smittspridare. Detta kan ses under
avläkningsprocessen. De flesta katter har helt gjort sig av med virus
i benmärgen efter 6 månader, men det kan ta längre tid. I enstaka fall
kan virus som ligger latent spridas tillbaka till blodet långt senare
när katten utsätts för någon form av stress, t.ex. sjukdom,
kortisonbehandling eller dräktighet. Detta kan då göra katten
smittförande igen.
Virus i benmärgen kan orsaka olika typer av blod-, benmärgs- eller
lymfcancer (lymfom, leukemi).
Sjukdomsbild
De flesta katter som smittas har ett effektivt immunförsvar och gör
sig av med infektionen inom några veckor till månader. I ett akut
stadium kan de visa lindriga sjukdomstecken och viss svullnad av
lymfknutorna. Dessa katter har sedan antikroppar som troligen skyddar
dem resten av livet. Små kattungar blir oftare än vuxna katter sjuka
under den akuta fasen, och man har även sett tymusatrofi
(tillbakabildning av brässen, en orsak till "fading kitten syndrome")
hos kattungar infekterade med FeLV.
De kliniska symtom som FeLV orsakar kan delas in i tumörsjukdomar och
sjukdomar orsakade av ett försämrat immunförsvar. Immunförsvaret
försvagas av virus påverkan på olika blodceller och på benmärgen.
FeLV infektion orsakar också tidig fosterdöd och bör därför finnas med
som differentialdiagnos vid utredning av reproduktionsproblem hos
katt.
Förebyggande åtgärder
I en smittad kattgrupp testas alla katterna och de positiva katterna
isoleras från de övriga. Alla utrymmen samt matskålar och sandlådor
ska göras rent ordentligt. Testa igen efter 3 månader. Ta då bort
smittförande katter, dvs katter med virus i blodet vid upprepad
provtagning, från kattgruppen. Kontrolltesta gruppen årligen och testa
alla nya katter som kommer till gruppen två gånger med tre månaders
mellanrum (under den tiden ska de nya katterna hållas isolerade) innan
de förs in i gruppen.
Fungerande vacciner finns på marknaden, men bör inte användas i onödan
eftersom alltför frekvent vaccination av katter kan innebära en ökad
risk för vissa ovanliga tumörsjukdomar. Vaccin ger heller inte
hundraprocentigt skydd åt små kattungar. Det ersätter inte testning i
uppfödningar.